Arg och svag.
Jag förstår inte varför. Varför begär alla så mycket av mig just nu? Att jag ska vara glad. Att jag ska vara trevlig. Att jag alltid måste vilja prata. Kan inte folk för en gångs skull inse att jag själv har problem och kan inte ställa upp för dem?
Jag hatar egoister som är allt för självcentrerade. Jag orkar inte med dem. Och jag har en i min klass. Underbar attentionwhore som byter om i klassrummet och försöker ta över min "roll" som den duktiga genom att ta en ful omväg. Tack för att jag är behövd, slyna.

Jag sitter här och lyssnar på extremt fin musik som låter ens känslor växa. Alltså Bring Me The Horizon. Nej men nu ska jag faktiskt tala om det som gör mig så arg.

Jag förstår att vissa hundar är tunga och starka och att man inte orkar hålla i dem. Men att den lilla valpen skulle växa och bli större borde man väl ha vetat när man köpte den? Det är väldigt lätt att köpa mer hund än vad man klarar av. Och jag menar inte att man är en dålig människa. Men att det kan vara värt att tänka om.

Innan man skaffar sig en hund, ett till liv att ta hand om närmsta 10 åren, minst. Så måste man tänka okej den ska växa. Den ser otroligt fin ut men klarar jag av den?
Jag vet många som köper rottweiler och staffehundar som senare slutar upp med att vara aggressvia, starka och har gåfint-selar eller halti.

Oftast svarar dem " Han är så stark, och när han vill fram så går han fram. Han är lite stingslig med andra hundar "
Men alla hundar går att arbeta med, vissa är svårare än andra. Detta borde man dock ha vetat innan man införskaffade sig den. Och om man skaffar hund utan att arbeta med den, varför i helvette skaffar man en då? Hundar är framavlade för arbete.

Men om hunden är så stark, varför låter du den då gå fram i haltin? Du skaffar halti elelr sele för att den inte ska kunna gå fram. Men den gör ju det ändå? Femtio kilo muskler är inte en ursäkt för mig.
Jag har samojed. Jag vet allt om envishet och tro mig, han kan vara stark om han vill. Men jag har ju arbetat på det. Och han har varit ett helvette med löptikskiss. Det är han fortfarande. Men om han drar som en bulldozer fram och lyckas, så lär han sig att komma fram trots allt. Han vinner på det.

Men jag har istället stått på min plats. Har hänt att jag har lyft han från platsen till och med. Och när han går fot, här eller inte drar fram. Så får han komma fram och frossa sig i aromernas lustgård. Och då vet han " aha, om jag gör så kommer jag ändå fram "

Eller jag vet ju inte hur han tänker. Men ändå. Dem lär sig snabbt. Och det är så mycket roligare att vara ute och gå med en hund som är trevlig i kopplet. Men det är ännu trevligare att vara ute och gå med en hund utan att hålla i ett koppel och som ändå går nån meter runt en.

Så gjorde min rumpfis idag. Och han är två år. Så jag har alltså tränat ett tag på det. Men jag räknar med att han ska leva 10 år till. Så vad gjorde ett år av strul när jag har 11 år av en underbar hund?

Min underbara följeslagare, min underbara vän.




Det tog mig ett och ett halvt år att få mig och Bizou i ett läge där vi båda trivs. Även om man kan säga det är för att han är två år och mognar. Men jag vet att det är på grund utav Elita. För jag har haft krav på honom och velat att han ska prestera bättre. Men han har inte kunnat och han har blivit frustrerad. Men nu, när jag har en annan hund som jag vet att det kommer gå med. Har jag och Bizou slappnat av och lyckats hitta en fin balans.

Han har blivit så underbar att jag inte vill lämna hem honom. Han kan inte lämna mig nu. Han är en perfekt shaping hund. Han är min perfekta hund. Trots att han kanske drar lite i kopplet, trots att han hellre är med andra hundar än mig och så. Så är det något som jag kan jobba med. Men jag vet ändå att han väljer mig i alla lägen ändå. För att  vi har sprungit på så många hundar men vi har sprungit ifrån desto mer.

Att när jag släpper leken och slutar leka så slutar han också. Att se det, att han som älskar att kampa. Släpper trasan och tar steg gentemot mig istället. Som man förövrigt ser i videon :)
Är underbart. Allt är så underbart med oss nu. Och han är så mysig och bra och bäst och bara Bizou. Aldrig någonsin skulle jag ångra mitt val som jag gjorde förförra sommaren när jag och mamma hörde av oss till Linda på Snötrollens. Aldrig. Och nu kan jag säga att jag inte ens ångrar rasvalet. Jag har nog hittat mitt, Schäfer och Samojed. Eller så är mina två individer så extremt superbäst. Vem vet. Men Bizou, nä. Han kommer att stanna. Föralltid.

Det gick över styr.
Jag ber om ursäkt. Alla dessa nyheter satte nålar i mina fötter och jag förlorade min balans, jag förlorade mig ett tag. Men vad gör man då? Jo man tränar hund förstås. Så. Nu återkommer jag till det bloggen egentligen handlar om. Videos skall börja tillkomma strax.

Jag som trodde att allt var bra. Jag hade precis landat i allt.
Det var tre personer som hade passerat sitt liv i denna exisistens; Johanna, Robin och Fanny.

Nu fick jag se en otrolig tråkig nyhet.
Magnus, min nusse. Min otroligt starka vän som hade besegrat cancern, som endast var ett år äldre en mig. Har tyvärr lämnat oss också.
Men vart var jag? Han lämnade oss den 27e Februari och jag fick veta det nu?

Hans begravning var 6e mars. Samma dag som Robin tog sitt liv.
Magnus, du kommer alltid ha en plats i mitt sinne, i mitt hjärta och i mitt liv. Jag vet inte riktigt. Jag blev mållös nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Du var och jag kommer alltid minnas dig som en underbar person.

Men skitsamma.
Bilolyckan som hände. Känslan när ens närmaste barndomsvän var med i olyckan. Tur att Jessica i alla fall klarade sig. Men alltså ah. Fan. Fan. Fan. Allt kan hända. Varför dör en när fyra andra klarar sig så lindrigt  som en blåtira?

Cherish the moment.

Varför ska allt gå i kras när allt är på väg upp.
Förlåt, detta är en period där  vi skall sörja.
Men nej.

Det säg att det finns steg man har när man sörjer och jag är väl i frustration och Denial.
Men vad fan. Inte en till. Inte hon, inte Fanny.

Jag kan inte beskriva i ord hur allt det här . . Nej jag orkar inte. Alla fina människor här hemma, varför skall ni försvinna? Varför varför varför?

Fanny Karlsson, vila i frid. Du förtjänar det.

Hah, är inte detta lite uppenbart? Well. Om ni vill ha fin fakta angående mina djur, klicka då på flikarna över.
Alla förutom Effie då.

---

Your words are like razeblades through my version of reality.
How come that you're the one to take me down, down to the truth?

---

Jag skall snart skriva ett mycket argt och fördomsfullt inlägg.
Men just nu har jag inte tid.

Öhmalltsåvah?
Jag har en mycket fin kamera. Fast den är dålig.
Jag har två hundar.
Jag har en katt.
Jag tränar med mina hundar och jag klappar min katt på huvudet.
Jag har en gitarr som har kunnat skapa fin musik.

---

Nej men alltså ah. Fritidsintressen. Jag gör det jag kan på min fritid om det är att träffa den jag tycker är svårast eller om det är att spela gitarr eller om det är att skriva här eller om det är att träna min hund. Även om jag är en ganska över neurotisk människa så tar jag ändå livet lite som det kommer. Jag vet att jag säger emot mitt kontrollfreaks-jag men det kan vara skönt att inte hänga upp sig på detaljer. Något som jag tycker är mycket roligt är att följa mina impulser. Och som jag hörde i helgen; " Mitt nya motto är att om man är osäker så ska man säga ja " Det var väldigt fint så jag ska försöka! :3

---

Frågan är; Värd att se?
Vampiers Sucks var ju helt ok, men denna kanske är ovärd att se ..
Aja, I need to find out!

http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2251333913/